Öppet-stängt

Caféet jag sitter på har en öppen, ljus, luftfylld arkitektur och stämning. Högt i tak, fönster från golv till tak i två väderstreck, som tar in vårsolen från den klarblå himlen utanför. Tända taklampor trots att det är dagtid. Många bord med sittplatser omkring, och utrymme mellan olika bord. Personalen är snabb och tillmötesgående. De verkar lite som (extra)mammor och (extra)pappor några av dem; där de står tryggt rotade i marken och känner igen sina kunder, och bryr sig om dem.

Trots den öppna, ljusa arkitekturen med en genomströmning av luft (ventilation) satt mannen som i en egen bubbla, i ett "mentalt fängelse". Han satt med sin laptop, hörlurar och tidningar. Han drack kaffe och vatten. Han såg ut som att han skulle lösa alla samhällets problem. Genom att läsa information från papper eller dator, och sedan tänka, tänka, tänka. Inget fel med det, tvärtom. Men, han såg ut som att han tänkte runt och runt, i samma banor. Som att han kört fast. Då är det rätt meningslöst. Han kom inte framåt.
Han hade "stängt ute" världen, trots att han satt ute, på ett öppet café. Han vågade inte ta ett steg.

Utanför fönstret satt en ung kvinna på en parkbänk och sträckte skönt ut sina ben. Hennes ansikte log, där hon satt riktad med sin kropp mot vårsolen, medan hon emellanåt tittade till sin barnvagn med bebis, hon hade framför sig.

Docka-kött

En pappdocka, eller en människa med en kropp av kött och blod? Det är klart att jag vill ha en kropp, av kött och blod. Och inte bli till ett vandrande intellekt, en pappdocka.
Börja med att göra det, som får dig att ha hela fotsulan, i marken. Ingen tvekan. Fötterna ljuger inte. De behöver stå ordentligt mot jorden, för att kunna "ta in" kraften från jorden, magman.
Och kraft, behöver kroppen, för att kunna göra saker, ta itu med saker, för att kunna ge själen en plats att vara på.
Dags att bli vuxen. Ta ditt öde, i egna händer. Det går, om man vill.

Kasta loss

I bland måste man "kasta loss", -för att få in luft, i systemen.

Viktigt!
Livskunskap.

Hälsa

Det är omöjligt att försumma roten och likväl vårda grenarna. /Konfucius

Media

Media, ja...
Det är som det är. Inget nytt, precis. Så har det varit, länge. Det finns bra program, det finns mindre bra program, det finns skit...
I ett tvprogram sitter programledaren med gäster och pratar lugnt, lugnt, lugnt om, ja, om vaddå? Jo, antikviteter. Det är ju ändå, bara saker, kan jag tycka. (Jag överdriver kanske, men ändå.)
Sedan swischas människoöden förbi, i nyhetsinslag, man ser någon sjuk som inte får den vård hon behöver, denne sjuke får säga någon mening, sedan var det slut med det. Eller man ser ett nyhetsinslag från ännu en presskonferens som det stora multinationella företaget tillkallat, efter att det uppdagats att de håller på med tex. mutor för att få affärskontrakt. Och presskonferensen är tillrättalagd in absurdum, och vd:n säger några floskler som att Vi hade ingen aning om detta, inga fler frågor, slut på konferensen. Reportrarna springer efter vd:n med sina mikrofoner, och vd:n bara skakar på huvudet och går därifrån, han vill inte svara på fler frågor nu. Nehej.
Och så det korta inslaget från EU i Bryssel. Någon ny lag ska röstas igenom i parlamentet, det förekommer demonstrationer utanför parlamentet. Vad är det för en ny lag? Ja det får man knappt veta, i tre meningar sammanfattas tex. någon ny lag av reportern, och själv sitter man som tvtittare och fattar nada. Det här är ju viktiga saker, nya lagar som stiftas nere i Bryssel, och som kommer att gälla i Sverige. Det får man knappt någon information om i svensk media; vi har inte ens någon reporter/korrespondent på plats i Bryssel, vad jag förstår. Det är viktiga saker, och det är inte tråkiga saker heller, men de här stora frågorna, vad gäller politik på EUnivå, det får man knappt veta någonting om. Konstigt.
Man får söka information på nätet på egen hand, tex. läsa en del insatta politikers bloggar, för att få reda på viktiga saker i rättan tid, innan det är för sent.

I radioprogrammet Spanarna sitter en del av spanarna och pratar om något dumt en människa i maktposition, tex en politiker eller en företagsledare sagt/gjort. Men spanaren ser mest till underhållningsvärdet i detta, eller försvarar politikern/företagsledaren: som om det inte vore "på riktigt". Men, det förekommer maktmissbruk, och finns mycket inkompetens hos tex ledare eller ansiktslösa tjänstemän i vårt land, och det är inte fel att i media "ryta till", då, -i stället för att hela tiden försvara de makthavare som gjort fel. Jag blir så trött på det.

Tacka vet jag Jonas Hassen Khemiri, författare som brukar uttala sig offentligt i media, när han blir förbannad på maktmissbruk, sociala orättvisor etc. Eller Dramatenchefen M-L Ekman som "ryter till", åt den sk outsourceningen av personal på teatern, då man liksom går tillbaka till gamla dagars klassamhälle, något vi inte vill ha tillbaka, och jag håller med henne fullt ut. Eller Leif G W Persson som vågar "ryta till", till polischefer, jurister och politiker etc. För att inte tala om Inga Britt Ahlenius, ekonom som verkligen vågar ryta till, och bekämpa korruption så det står härliga till.

Varför vågar inte, eller vill inte, fler människor i vårt land, "ryta till"? Jo, för en del är rädda för att förlora sina jobb, om de säger vad de tycker, och sedan är det obekvämt -för man stöter ju alltid i hop med de människorna man kritiserat, förr eller senare.

Men, som sagt de sistnämda här, vågar ryta till, och stå för det rakryggat som de vuxna människor de är. Och det finns fler som de, men i media är det mycket trams, infotainment, snuttifiering,ingen tid för reflektion eller systemkritik -så det blir sällan de människorna som "valsar runt", där.

Citat

Life isn´t about finding yourself. It´s about creating yourself. (Oscar Wilde)

Besatt

Hur galen, får man vara?
Jag tittar på några gamla foton i min kamera. Vad höll jag på med, på den där tiden? Jag sprang på konstmuséer, inte så konstigt, i och för sig. Jag fick för mig att jag skulle hitta trädet Jolster, och hittade det till slut vid Söderbysjön, i Nackareservatet. Med vippor likt stora, blanka bomullstussar. Mossor kollade jag in när jag gick runt sjön Gömmaren, i Huddinge. Jag bakade lingonlimpa... Jag pratade engelska och köpte annorlunda, nya (för mig) matvaror i matbutiker i tex. Fittja. Jag stod och fotade fåglar; tofsvippor och beckasiner i Norsborg, och såg en älg på höjden, där. Även såg jag en padda som satt och "tryckte", i vassen, uppe på land.

Var jag rädd, för något?
Eller, egentligen var jag ju ganska orädd. Det beror på hur man ser det.

Leva- jobba

När jag läste på universitetet, var jag Erasmusstudent en termin, i Spanien år 1995. Jag var på ett laboratorium på Mikrobiologen, på universitetet i León. Labbjobbet var inte så spännande, även om människorna där, mina arbetskollegor var trevliga. Min handledare, som var professor, tyckte att jag skulle vara ute och roa mig varje kväll. Jag var ju ung, som han sa. Jag gillade inställningen man hade, lite av det sydeuropeiska, att man ska jobba för att kunna leva, och inte leva för att jobba. Alltså, man får vara ambitiös och duktig på arbetet, men det är inte hela världen, det är inte livet. Handledaren tyckte alltså att jag skulle göra en bra uppsats; men, han tyckte också att jag skulle passa på och gå ut och njuta av livet, av kultur etc. om kvällarna. Han uppmuntrade mig, till det! Skön inställning! Var det byfest, karneval eller vad det nu månde vara, så fick jag passa på och gå ut och ta del av det, inte sitta "instängd" med några vetenskapsböcker in till sena timmen...

Det var i en mindre stad jag var i. Det kändes bra. Att kunna gå till och från arbetet. Gå hem på lunchen, som man ofta gjorde, då det var siesta. Gå in på något bageri och peka, min spanska var inte så bra, då. På eftermiddagen kunde man gå till något café, med vänner. Sedan på kvällen, om det var dags för utgång, så var det rätt sent man brukade stämma träff, typ klockan 22 eller 23. Sedan juerga, ut och ta ett/några glas, sedan i väg till nästa ställe. Och dansa, när man kände för det.

Så enkelt, och fint, på något sätt, att gå ut på kvällen. En sådan enkel sak, egentligen, när man tänker på det.
Det var jag inte bortskämd med från mitt läsår i New Jersey, USA. Där var jag inte ute mycket om kvällarna, ja, bara ett fåtal gånger. Det var omständligt att ta sig ut, man behövde ofta bil, och sedan var ställena inte öppna länge, typ bara till klockan 1! Det är ju ingenting, frihetens land, ja, jag tackar ja... Och så var det ju farligt, områdena runt campus, de hoodsen hade inte så bra rykte, det hade förekommit mord, det var knarkhandel i speceriaffären runt hörnet etc. Det räckte för att göra en utbytesstudent som jag, från Sverige, lite på min vakt. Sedan om det är för omständligt, att gå ut om kvällen, -ja, då tappar jag lusten; då är det ju inget kul, längre!

Arbetet på mikrobiologen, då? Jag höll på med mina bakterieodlingar, och bakteriestryk på cellodlingsplattor. Att odla bakterier, med sin exponentiella tillväxt vid optimal temperatur och skak etc., är väl lite som att hålla på med växtodling, eller något. Sedan detta med att arbeta sterilt, är inget som jag tyckte var roligt, alls. Det kan göra mig, en luftig själ, rätt nervös på något sätt. På labbet hade vi en tryckkokare, där vi steriliserade saker. Den tyckte jag var lite läskig... Men, vad jag förstått är det miljövänligt, med tryckkokare.
Sedan detta med genteknik; att klippa och klistra i gener, ja, lite som att leka gud. Vet inte om vetenskapen kommer så mycket framåt, med detta. Det är väldigt komplicerat, mer komplicerat än man kan tro, med alla våra gener och skräpgener. Man kan inte bara ta bort/lägga till en gen någonstans, och tro att nu påverkar jag bara den här egenskapen/det här uttrycket. Allt hänger i hop. Det är som med alla delar i kroppen, alla delar behövs och påverkar varandra.

Lokal-Global

Ett bra tecken på att man trivs på en plats, -är att man gillar att lyssna på lokalradion, där.
Jag är i stad X, där jag inte trivs. Råkar jag höra lokalradion för stad X, blir jag smått illamående. Det känns inskränkt på något sätt, -jag kvävs... Jag bryr mig inte om, det här...
Är jag i stad V, däremot, där jag trivs och råkar lyssna på lokalradion, -då fylls mitt inre med en värme och frid. Ahh, jag är hemma...

Så kan det vara...

Blomma

Nu får det vara slut, på det här klosterlivet, sa kvinnan vid 43 års ålder.
Jag vill blomma!

Förhålla sig

Dröm stort. Tänk stort. -Men, försök inte att vara perfektionistisk, -det blir bara elände. Det finns ingenting i livet, som är perfekt, egentligen.
Och, -vänta inte! Ta itu med det du vill göra, i dag, inte i morgon. Så att du kommer framåt, och inte så att du står och "trampar vatten", och inte kommer någonstans. Har du en riktning, blir det lättare att komma framåt. Du måste ta ett steg. Du kan inte stå och fundera, hela livet, på vart du ska sätta ned foten för nästa steg.
Ha fötterna mot jorden. Ordentligt mot jorden. Ingen tvekan.

Vackra foton

Glada barn, från Palestina.

Från Indien, ceremoni (från DN)

Gypset.
(Foto från Malin Berghagens blogg.)

Skådisar

Skådis Joel Kinnaman, har "det". Suget i blicken, beredskapen, visheten. Likt äldre tiders skådespelare som Humphrey Bogart, som är klassiska.
Cate Blanchett tyker jag har "det". Hon har gåtfullhet, karisma, en skirhet och en oändlig intuition.
Keira Knightley gillar jag också. Hon är modig och känslig, med sina rådjursögon, och känns klassisk på något sätt.
Kristin Scott Thomas är en suverän skådespelerska (Den engelske patienten mm.), hon är elegant och komisk.
Svenska Blanca Engström (Flickan), vilken skir utstrålning!
Aishwarya Rai, skådespelerska/danserska i Bollywoodfilmer. Hon är en gudomlig danserska!

Kajra Re -Song -Bunty Aur Babli

Sång

Sång av mig!, inspirerad av Familjen (elektro).

Chans

Jag hade flera chanser, som jag inte tog -att få "kasta loss".
Jag tog dem inte.
Nu är jag väldigt, arg på mig själv, för att jag inte gjorde det.

Man får se sig själv som en växt. Det är bara jag som vet vad jag behöver, egentligen. Så jag får lyssna på min kropp, och ge den det den behöver. Enkelt!!?
Man får ta hand om sig.

Undvik att psykologisera alltför mycket. Psykologiserar, tänker man  för mycket, är man "uppe i huvudet" (= fattar inte alltid beslut som är rätt för en) -då blir man lätt en pappdocka, i stället för en kropp av kött och blod (och själ, givetvis). Försök att vara organisk, levande i kropp och själ -så kommer du framåt!
Tänk att jag vill komma fram, nu och inte bakåt.

Klokskap

"The three difficulties


(or the three difficult practices) are:



1. to recognize your neurosis as neurosis,

2. then not to do the habitual thing, but

to do something different to interrupt

the neurotic habit, and

3. to make this practice a way of life."

Pema Chödrön

Yogaakrobatik

Yogaakrobatik.

Soppa

Misosoppa! Mmmm... Salt, salt, salt, hav, hav, hav... Ute på havets djup. En smak, av havet. På djupet av det omedvetna. Jag blir lugn, jag slappnar av.

Sedan sushi, på det. Mmm...

PS. I denna misosoppa har jag havsalg (kelp) i, som blir genomskinligt gröna när de får buljongen på sig; och som är spänstiga, svampaktiga och rika på mineraler.

Kattöde2

Då jag var ute på en promenad i vårsolen, fick jag syn på en katt med en orangefärgad, lejonaktig yvig päls, som låg på en bilframlucka (huv) ute på gatan. Katten såg verkligen ut att ha det skönt, den rörde på sig som att den dansade. Den försvann ner från bilen, blixtsnabbt, åt ett annat håll, när jag närmade mig. Jag blev helt tagen. Det var som att jag kände den höga energin katten utstrålade. Den var elektrisk! Den var i trans, kan man säga. En eldig katt. Och det smittade av sig, på mig! Jag blev också glad!

Kattöde1

Då jag jobbade på Karolinska Institutet för länge sedan 1997-98, fanns det en försöksdjursavdelning nere i källaren. Där fanns det en katt instängd bakom galler i ett litet bås. Jag glömmer aldrig ansiktsuttrycket, på den katten. Den såg verkligen ledsen och instängd ut. Ögonen var ledsna och såg ensamma ut, och kroppen var ganska stum och orörlig. Katten var djupt olycklig, det var ingen tvekan om det. Den såg tidlös ut. Hade den varit utan kontakt med andra levande varelser i en vecka, eller i 100 år? Det var som att tiden, hade stannat. En katt brukar vara modig och utforskande, behöver frihet, annars går den under. Denna katt, som användes som försöksdjur på något sätt, hade blivit berövad sin frihet. Det var fruktansvärt att se. Ett hemskt öde, för den katten att gå till mötes. (om den inte blev räddad på något sätt, senare, man kan ju alltid hoppas, men antagligen inte.)

Prinsessa-Scherfbeck

Jag tycker om konstnärinnan Helena Scherfbeck. Hon var modig, utforskande, och med ett hjärta. Hon såg människor, deras inre, inte bara det yttre. Sedan kunde hon förmedla detta, i sina porträtt av människor. Människor som satt stilla i en stol, eller som arbetade, höll på att sy, tälja, fiska eller vad det nu kunde vara.

Jag tyckte om ett porträtt av en ung kvinna med rosa färg i ansiktet, som kallades "Cirkusprinsessan". Det var det finaste på hela utställningen på Waldemars udde, tyckte jag!

Orädd- I.B Ahlenius

Såg på tvintervju med Inga-Britt Ahlenius. Hon har ju jobbat i Sverige på Riksrevisionsverket, i EU och i FN. Vilken tuff kvinna! Helt otrolig! Hon är så kunnig, kompetent, noggrann men med överblick, orädd och säker på sina värderingar. Jag tror att hon är känslig och har en bra intuition, -som hon vågar lita på, fullt ut! Det är rätt ovanligt bland yrkesmänniskor i maktpositioner, skulle jag vilja säga.
En lejoninna med ett hjärta, är hon. Civilkurage har hon.

Jag satt som fastklistrad framför tv:n, hon hade så mycket klokhet och utstrålning!
Hon pratade inte bara om hur man skulle göra, vara klok etc. -hon hade verkligen arbetat med detta, på riktigt! Hon hade hamnat i hetluften många gånger, och då inte backat, utan snarare blivit ännu mer bestämd, tydlig, handlingskraftig och modig! Hon visste inom sig var som var rätt, -och följde då det. Hon verkade vara visionär, och kan se högt och långt. Hon såg tillvaron klart, även när hon var omgiven av en massa inskränkta byråkrater eller politiker etc. Hon höll sitt huvud högt, och lyckades hålla facklan vid liv.

Kärlek

Jag behöver inte tolka/analysera/psykologisera allting.
Det viktiga är att jag håller om mitt hjärta. Tar hand om mig.
Så att jag kan gå ut i världen, med en kärleksfull blick.

Se

Jag hade behov av att någon såg mig. Skulle jag gå till den tondöva dyra psykoterapeuten eller på thaimassage? Jag valde att gå på thaimassage, då kvinnan som gav massage där, hade en andlig blick. Hon såg mig, hela mig. Min kropp, hur den mådde, min energi, mina färger.

Mark

Fast mark, under fötterna.
Det är ett mänskligt behov. Ett ganska basalt behov, kan man säga.

Du kan vara uppe och flyga, många gånger per dag/under längre perioder i livet, tex. under en resa. Kanske att det känns som att man svävar någon decimeter ovanför marken.
Men, någon gång säger kroppen i från, -Jag VILL ha fast mark under fötterna, nu inte sedan!

Ger du inte kroppen fast mark, finns risken att du blir som ett uppochnedvänt träd, med rötterna upp i luften, och trädkronan ner. (inte bra.)
Kroppen måste ju ha en trampolin, att ta sats i från. Den måste ha fast mark, för att ha något att lyfta från, och komma hem till, något att utgå från, för att ha något att tanka kraft i från. Har du gungfly, sankmark under fötterna -då är det bra om du gör något åt det.

Kroppen är organisk, så det går inte att fly från detta faktum. Mänskliga kroppar är på så sätt precis likadana som alla växters kroppar på denna jord. Kroppen lyder under gravitationen. Människans kropp rymmer både spiritualitet och materia.
Det går inte att blunda för detta faktum. Det finns inga hightechlösningar som kan ersätta detta, tex.

Så det gäller att du hittar ett ställe där det finns fertil jord, så att du kan sätta ner din kropp där, -och börja växa uppåt och utåt, mot solen! Det kan hända att du måste flytta många gånger under ditt liv, då likt en nomad eller så trivs du där du bor och stannar kvar där hela livet. Människor är olika där, och har olika behov, helt klart.

Var trivs du? I vilken jord trivs du? Det är något som man känner, känns det lätt är det rätt!

Det här är som sagt rätt självklara saker. Men, jag hade svårt att fixa detta, till mig själv. Det gäller att ta hand om sig själv, det finns ju ingen annan som kan göra det åt en, egentligen!

Sedan att man kastar sig ut, det är ju tjusningen med livet! Man, kan inte veta allt/ha kontroll över allt.
Jag kommer i håg när jag var i Spanien som utbytesstudent och bodde inneboende hos en kvinna. Då var det en tysk tjej som hade ett papper med en massa punkter som hon prickade/kollade av hos husvärdinnan, innan hon flyttade in. Husvärdinnan tyckte det var lite märkligt beteende, liksom jag tyckte. Kunde inte den här tjejen som var utbytesstudent, liksom jag, slappna av och ha tillit? Go with the flow!
Det blir ju tråkigt samhällsklimat om människor ska vara misstänksamma mot varandra, och inte ha tillit.

Passion

Häftig bild och text! (från Sanna Ehdins hemsida)

Jorda-balans-konstnär Hill

Jordning. Att "jorda" kroppen. Det har jag haft svårt för...
Jag kan vara rätt "flygig", uppe i det blå och rastlös.
Jag vet att yoga kan vara en bra grej, för att jorda sig. För att rensa huvudet, så att det blir tomt på tankar och man får sinnesfrid.

Jag hörde att målaren Carl Fredrik Hill, som är en av Sveriges bästa konstnärer enligt mitt tycke. Han blev ju sinnessjuk, vid endast 29 års ålder. Han var i Frankrike och målade i flera år, och målade som en galning. Vackra bilder på landskap, träd, floder, grustag etc. Målningarna han gjorde då, under sin sk friska period, är helt underbara, vackra färger, rörelser, geometri. Jag kan tycka att de är väldigt harmoniska, rogivande, känsliga. De är målade med en känslighet och ett öppet hjärta. Sedan mot slutet av perioden i Frankrike blev han tydligen som besatt och manisk. Han stängde in sig, och gick ut och målade emellanåt. Sedan kom han in på mentalsjukhus ett tag.

Tänk om Hill i unga år hade börjat med tex yoga. Så att han kom ner i kroppen, och inte var så mycket uppe i det blå, att han blev galen. Om man går ut i tex. naturen och ser allt in i minsta detalj, sinnena är påkopplade för fullt -det kan vara underbart, berikande; men det kan också göra att du blir stressad, tappar ditt jag.
Allt handlar ju om balans, i livet.
Hill hade ju sinne för balans, det räcker med att se på hans tavlor från hans friska period, för att se det. Men, sedan blev det fel...
Om Hill utövat yoga, då hade han kanske inte blivit sinnessjuk sedan?
Det är i och för sig flera saker som spelar in, än det. Men, ändå, vem vet?