Perspektiv

Knäpper på tv:n där det är ett vetenskapsprogram om månen Titan. Tydligen har vi haft en rymdkapsel där. Någon pratar hänfört om landskapet man såg där på Titan. Jag kan inte låta bli att tänka att –är det inte dags att vi rensar bort all skit vi smutsat ner jorden med –innan vi ger oss ut i rymden på jakt efter nya mål, framsteg och upplevelser? Är det inte lika bra att ha kvar dessa planeter, månar, stjärnor som fantasier. Ett tag till. Tills vi tagit vårt förnuft till fånga, tills vi ser med vördnad på jorden vi trampar på?
Som det är nu, är risken stor att vi bara förstör, ännu mer. Människan verkar inte ha blivit klokare med åren, fast vi har haft tusentals år på oss att förstå saker, hur saker hänger ihop. I denna moderna tid verkar vi inte alls begripa hur saker hänger ihop. Vi går ner till matvaruaffären och köper en plastinpackad köttbit eller grönsak. Varifrån den kommer, hur den blivit odlad etc. det har vi ingen aning om. Vi är lyckligt ovetandes, kan man säga.
Inom psykologi och personlig utveckling heter det att man ska rensa ut, göra upp med det förflutna som skaver –innan man kan gå vidare. På samma sätt är det med miljön, vi måste ta i tu med våra sopor, se inte bara den fina ytan som blänker i skyltfönster och på reklamaffischer, se även alla sopor som detta konsumtionshjul för med sig. Sedan kan vi gå vidare…

Dålig dag

I bland när jag vaknat på fel sida, eller rusar i väg till t-banan utan at ha ätit frukost tex. Då har jag tunnelseende, alltså att jag tar fel dörr i hissen när jag ska gå ut, eller jag är på en restaurang och hittar inte toaletten fastän den är alldeles framför mig, jag bedömer avståndet fel vad gäller trappstegen när jag går i trappan, jag går in i glasrutor (inte bokstavligen) etc. I bland flyger fåglar in i glasrutor, har de en dålig dag då?

Tillvaron är väl subjektiv, kan man säga. En bra dag, då går stegen lätt, jag hoppar fram, jag dansar med allt och alla. Ser jag någon som är i en tunnel, kan jag försiktigt knacka på. Människor ler mot mig, utan att jag behöver göra någonting. Grönsångaren bland träden sjunger som i trans i junikvällen, när jag cyklar förbi.
Hur som har vi mycket att lära av fåglarna. De sägs ha ett sjätte sinne.

Infotak

INFOTAK –Var går din gräns?
Ser den gamle mannen vid Hornstull på perrongen i t-banan. Han har grått hår, underbett, stora ögon. Han sätter sig på bänken bredvid mig. Han blundar med ögonen. Och så tittar han i bland, några sekunder, för att sedan sluta ögonen igen. Likt en katt, som ligger och spinner. En axelväska på ryggen. Han går upp i god tid när tåget kommer. Cool man, jag gillar honom. Jag tänker att är man 80 år, som han kanske är, då är det inte konstigt att man är mätt på intryck, här i världen. Han har varit med om en hel del. Han behöver inte så mycket intryck längre, och han söker inte heller efter det.
Desto konstigare är det när folk i min egen ålder, 30 årsåldern börjar bli trötta, såtillvida att man inte orkar med mer intryck. Informationsstress, kallas det. Eller hjärnstress. Infotaket är nått. Och som någon sa att man kan få lika mycket information under en dag som en människa för hundra år sedan fick under ett helt liv. Dessutom ”kastas” informationen många gånger på oss, rätt i ansiktet. Rätt ohövligt. Reklam, gratistidningar, broschyrer, här ta en, läs det här på nätet…bla bla.
Mitt infotak har sänkts med åren, verkar det som. Säkert inget ovanligt. I bland kan jag nästan bli glad, efter att ha öppnat en tidning och upptäckt att där inte var något att läsa inuti. Min hjärna orkar inte med obegränsat med information. Samma sak med tv, en onsdagskväll. Jag blir glad över att det finns ett entimmesprogram som kan vara bra. Sedan är det ingenting mer, som lockar mig. Skönt, då kan jag göra annat.
Mitt sinne blir stressat av alla människor –som tar in information –en massa –utan att reflektera över den. Som kompisar som har läst alla böcker, och när jag sedan frågar något om innehållet i boken. Då kommer de inte ihåg. Det var någon psykologibok, men de kommer inte ihåg ett jota.
På samma sätt som kor idisslar, de tuggar och så upp och tugga igen och till sist sväljer de. På liknande sätt behöver vi människor processa all information vi fått i oss. Görs inte det, får i alla fall jag en känsla av otrygghet. En otrygghetskänsla. Hur många barn känner det i dag? Många, tror jag. Den psykologiska ohälsan bland unga verkar vara stor, de äter tom piller för att dämpa sin ångest.
När informationsmängden har ökat lavinartat, och den växer också. Den blir knappast mindre. Vi är som försökskaniner i en ny era, informationsåldern. Vi vet inte alltid hur vi ska förhålla oss till den, informationen alltså. Då innebär det, tror jag, att vi måste lära oss att sovra, och framförallt att sätta STOPP. Nej, jag kan inte ta in mer bilder från någon katastrof på nyheterna. Nej, jag kan inte läsa alla människors självbiografier och romaner. Nej, jag orkar inte med att sätta mig in i ett nytt dataprogram, som byts om ett år igen.
Kanhända låter det som att jag vill gå tillbaka till stenåldern. Tja, i bland så…

MUSEUM

Det börjar kännas musealt i Sverige, och i Europa med för den delen. Industrier läggs ner, och vi slipper en del miljöproblem då. Förutom en hel del sopor vi har att ta hand om. Arbeten eller miljöproblem? Jag väljer i sådana fall arbetslöshet.
Eller vi får helt enkelt börja med att producera saker på ett miljövänligt sätt. I bland är det bättre att låta bli att göra något, än att göra något. Men vi lever i en "göra" kultur.