Nyspråk

Jag motsätter mig starkt företagsterminologin man börjat använda i kommunen. Är du kund sedan tidigare hos oss? frågar telefonisten då jag ringer för att fråga om återvinningsstationer i staden. Nej, varför säger du kund? Jag är samhällsmedborgare, säger jag.

Undersökning

På Stadium, det hade kunnat vara vilken sportaffär som helst antar jag, frågade jag i kassan om det fanns några miljövänliga alternativ till de impregnerade kläder som det finns miljögifter i. Den unga kassörskan var glad och blev undrande när jag sa detta. Det kände hon inte till, att det fanns miljögifter i dessa kläder. ”Ja det är mycket prat om miljö, nu…” sa hon sedan i lite urskuldande ton. Sedan handlade jag mat vid en disk i Hötorgshallen, vegetariska rullar. Jag frågade, av en spontan ingivelse, om de hade ekologiska rullar. Biträdet sa att Nej, det hade de nog inte. Förresten vad menar du med det? Vi har den här nyckelhålsmärkningen sa hon, och pekade förtjust. Ja, det kan vara bra, men det är inte samma sak, svarade jag.
Och nu är miljömedvetenheten stor i Sverige. Ja, allting är relativt, förstås. Jag kan förstå att man inte orkar hänga med i alla märkningar. I den bästa av världar skulle man heller inte behöva hålla på med sådant. Men nu ser världen ut som den gör.

Blom

Häggen blommar, och körsbär, och slån. Flera vita blommor. Ett blommande körsbärsträd står ovanför en slånbuske, det blir vita blommor överallt. Fält av vitt. De går in i varandra. Man vet inte var den ena börjar, och den andra slutar.

Ormet kryper

Står hänfört och tittar på ett blommande sälgträd. Solen gassar. Det vimlar av insekter och kryp på hängena. Ser några rödmyror som kryper i hänget. Humlor som surrar omkring. Och så fjärilar. Citronfjärilar med sina små runda fläckar. En sorgmantel som sitter i hopkrupen på en gren på ett lustigt sätt. Nässelfjäril. Och en liten, vacker fjäril, vit och brunorange, vad den nu heter. Hör ett prasslande. Tar kort på hängena med fjärilar. Fåglar som kvittrar. Vad var det förresten som prasslade, kanske jag ska titta efter. Tittar under trädet, ser ingenting. Var det ett djur.
Sedan ser jag på den stora klippan som är framför, en orm. Aha… Min puls stiger. Jag är stilla. Den smala ormen ringlar sig. Den är blågrön och svartmönstrad. Är det en snok? Jag står kvar och tittar en stund. Det kan vara bra att se fienden i vitögat. Och som en drömtolkerska sa, att ormen använd på rätt sätt, kan fungera som medicin, ett motgift. Och det tror jag att det ligger något i. Det här är verkligheten. Man kan aldrig slå sig till ro, riktigt.
Till slut ringlar sig ormen ned i ett pyttelitet hål i marken. Jag ryser. Aldrig att jag skulle kunna se detta smala hål, att en orm kan få plats i det. Och när jag tänker efter kan ormen vara under mig, var jag än går. Utan att jag vet det. Det gäller att kunna vara beredd på faror, och att kunna handskas med dem. Resten av dagen tänker jag på alla djur, vad det är för regler som gäller. Det är faror som lurar hela tiden, för dem. En småfågel som flyger över ett öppet fält. Rovfåglar kan finnas, redo att slå till. Det är lätt hänt att man går ut i naturen, och tycker att åh, vad fint och fridfullt det är. Men det är en kamp, på liv och död, för alla varelser. Den pågår hela tiden. Jag har neutrala färger på mig, vill kunna smälta in i omgivningen.

Energi-klokhet

Det är här jag ofta kan känna att det är något som är fel. Projektledaren som kommer in med buller och bång, en massa energi. Bra! Applåderar alla. Men, en energi utan tanke på konsekvenser, utan tanke på framtid –är det bra? Nej, det tycker inte jag. Men i dagens samhälle, på dagens arbetsmarknad ser jag detta hända omkring mig, hela tiden. Energi, det är viktigt, säger rekryterarna. Visst, är det det, det kan jag instämma i. Men. Energi utan klokhet, nej, det tycker jag inte är något vidare alls. Det blir snarare så att projektledaren liksom tar all luft i rummet, liksom en eld som brinner och drar åt sig allt syre i dess närhet, kritiska åsikter som eventuellt dyker upp negligeras, och betraktas som bromsklossar.