Makt över informationen

Det här är något jag har märkt ett tag. Att en del personer i sina positioner som informationschef, kommunikationschef –beter sig som robotar, en slags överrationell människa. De reciterar information de fått från den sk ledningen, tex på det börsnoterade företaget och bara ”rapar ur” sig det. Likt en robot, en nickedocka. Bara positiv information säger de ”Vi gör allt vi kan.” ”Vi ska titta på det här” ”Nej, vi har inte vilselett kunderna med vår reklam”. Allt är så in i helvete positivt, att man bara sitter där som tittare och blir helt matt. Det är inte trovärdigt för fem öre, någon som bara reciterar positiv information, aldrig några nyanser, sprickor eller negativ information.

Jag säger inte att alla informationschefer etc. är så här. Jag antar att man som person kan påverka sin yrkesroll. Eller inte. Det verkar som att en del inte är så fria, de styrs ovanifrån hårt.
Sedan detta hur de kommunicerar. De ska väl vara bra på kommunikation, ja det säger ju yrkestiteln. Men alltsomoftast känns det som att ”tala med en vägg”, när jag pratar med dessa personer. För det är bara positiv information de vill ta upp och sprida, inte negativ. De är inte intresserade av öppna samtal och hetlevrade diskussioner.

När det blir mer och mer av propaganda det liknar, går demokratin förlorad i och med detta. Ett demokratiproblem, alltså.

Fördomar och nationalism

Ja, detta med nationalism är inte ett nytt ämne. Det finns saker som händer omkring mig, som får mig att tänka till. Och jag vet inte alltid om jag ska skratta eller gråta. Jag såg fotbollsmatchen i EM på tv mellan Sverige och Grekland. En av kommentatorerna säger efter matchen ”Åh, i dag är jag stolt över att vara svensk!” –Va, men det är inte du som har gjort målen, får jag lust att säga. Sedan talade jag med en man från Kurdistan. Han berättade för mig att, Alla kurder är snälla. Va, säger jag –men så kan du inte säga… Sedan läser jag i Friskis och Svettis tidning, en yogi som uttalar sig (han är någon slags mästare i yoga), ”I Indien är alla som en stor familj”. Va, hur kan han säga så, och han säger sig vara upplyst han om någon borde väl veta.

Det är lätt att generalisera och dra alla människor över en kam. Men ofta är det fel, fördomsfullt och kan gå över gränsen och bli obehagligt och, ja rasistiskt.

En sportkommentator säger även en lustig grej, han säger att någon spelare gav uttryck för ”svensk stålvilja”. Va, svensk stålvilja, vad är det, det har jag inte hört talas om. Rysk stålvilja, japansk stålvilja, libanesisk stålvilja… Nog för att man brukar tala om finsk sisu, typ envishet, uthållighet, kampvilja -men svensk stålvilja? Ja, det skulle behövas för att omkullkasta regeringens planer på en ny FRAlag, där FRA tillåts att övervaka svenska invånares e-post, sms, telefonsamtal. Vi får se vad som händer på onsdag, då omröstningen i riksdagen sker. Jag hoppas verkligen att denna lag inte tas i bruk.

Ekorrhjul

Läser en insändare till en psykolog i en dagstidning. Läsaren är deprimerad och tycker att livet känns som ett ekorrhjul. Jobba, sova, äta, betala räkningar etc. Visst, som psykologen säger att det är dags för mannen att ändra inställning, och försöka ”hantera” problemet. Å andra sidan kan jag tänka att –men livet som vi strukturerat upp det, arbetslivet med den sk 40timmarsveckan –det kanske är det som är ”problemet”, som vi ska ”göra” något åt.

Det är inte alltid inställningen det handlar om hos den enskilde. Strukturerna är svårare att ge sig på och ändra, men det hindrar väl inte att vi kan göra ett försök? Varför lägga allt ansvar på individen, att det är hon/han som ska ändra inställning, när individen inte har något val egentligen, annat än att inrätta sig i 40timmarsveckan. En ekorre i ett hjul, alltså. Ett hjul som inte passar alla, vi är alla olika individer. Behöver jag säga att jag är för en arbetstidsförkortning, att vi delar på det arbete som finns?