Politik

Jag skulle ALDRIG kunna tänka mig att jobba i politiken, säger kvinnan med eftertryck. ALDRIG… Jag tvivlar inte på att hon menar vad hon säger. Hon menar att det är lågt i tak där, det politiska spelet etc. Själv har hon arbetat i andra branscher, nu arbetar hon som en slags karriärrådgivare. Hon poängterar till mig att jag måste kunna sälja mig själv. Som en vara, då? svarar jag. Jamen, du måste kunna sälja dig, annars kan du aldrig få någon som anställer dig.

Spel som spel. Det är spel överallt, verkar det som. Vilket spel är minst outhärdligt?
Om människor inte har någon tilltro till politiken. Tycker de att de lever i en demokrati, då? Det kan man väl knappast anse. Varför gör inte människor revolution mot systemet? Även om storföretagen har mer makt än politikerna just nu. Då får väl politikerna ta tillbaka makten från marknadskrafterna, sätta ned foten!

Sammanträde

Jag går i väg på ett möte i stadsdelsnämnden. Alltså som nyfiken medborgare, jag är inte ledamot. Efter två timmar av frågestund, och beslutsärenden som gås igenom. Jag ser ett litet kryp komma gåendes på marmorgolvet under en stol. Jag tänker att det är skönt att det finns en levande varelse, i detta rum. Tänk om denna insekt kunde ta in allt vad som hänt medan den befunnit sig på golvet gåendes framåt i svängar. Allt prat, kroppsspråket där man hugger av underkroppen. Ja, man måste vara ”uppe i huvudet” för att hänga med i pratet, för språket är sådant; betänkande, yttrande, remiss etc.

Tänker också på en delikat sketch i tvserien Grotesco, där några akademiker sitter i ett slags möte eller vad det är. De är gråa, analytiska in absurdum och de är underkroppslösa.

Lur

Läste i en artikel (Svd) att en tupplur, på en 90 minuter mitt på dagen, gör att man får bättre långtidsminne. På vilka arbetsplatser har man möjlighet till det? Inte särkilt många. Va?

Jag önskar att vi kunde arbeta mindre, och ha mer tid för varandra. Sex timmars arbetsdag kan väl vara ett steg i den riktningen.

Olika

Handläggaren på Arbetsförmedlingen frågar mig om planer, mål och projekt. Jag svarar att jag har inga sådana. Jag vill följa min intuition. Då tycker hon att det är synd om mig. Det är så det brukar vara…

Syn

Det är flum med känslor, det kan en del vuxna säga, exempelvis i affärslivet eller i vilken annan bransch som helst, egentligen. Man kan vända på det, och säga att de slarvar med känslor. Att hantera känslor är en konst. Kräver finess. De är mångsidiga, mångbottnade, likt ett prisma.

Ljud-Oljud

Jag går en gångväg över E4:an. Ett trafikljud utan dess like. Mina öron sluter sig. Jag känner mig utmattad och ja, nästan ilsken.

Sedan går jag på en träbro över en forsande bäck. Detta ljud berusar mig. En kontakt mellan något därute, och något inuti mig. Vatten i min kropp, och vatten i bäcken. Det är samma sak.

Is

Ett land utan omvårdande och läkande kvinnor, blir ett kallt land.

Komik

Filmen ”Semestersabotören” av Jacques Tati, vilken pärla! Vad komisk människan är utan att veta om det, knappt. Den är politisk också, på ett sätt man inte är van vid. På ett lättsamt sätt, utan slagord. Den materialistiska människan, vad mycket bestyr hon har. Det vore enklare utan alla dessa manicker och prylar. Så uppfattar i alla fall jag det.

Det sociala spelet när människor är i grupp är ofta just –ett skådespel. Det missförstås, tas i för mycket eller för lite, härmas, krumbuktas, blir tillgjort med märkvärdiga ord som upprepas, revirtänkande, fåfänga som tar plats etc. Olika grupper, olika regler. Lugnt anpassa sig till gruppen eller revoltera eller lämna gruppen.

Förra året bjöd Sveriges Television på utmärkta humorprogram. Serien ”Mia och Klara” om relationer mest, på pricken! Sedan ”Grotesco” som var ordentligt samhällskritisk, jisses! De fångade mycket av de stämningar som finns i samhället i dag, vred till, och det blev helt absurt. Faktum är att de visade på en mycket hård tillvaro, betydligt mer hård än för en trettio år sedan. ”Semlons Gröna dalar” som visas på tv nu, Povel Ramels serie från 1970talet, den är också till viss del samhällskritisk, men det är en annan ton. En mer hoppfull, sådan.

Snett

Om du skövlar naturen, får du pengar.
Är du aktsam om naturen, får du inga pengar.

Det här kapitalistiska systemet. Tillväxttanken, gör mig tokig. Vi är en del av naturen. Vi kan inte sätta oss över den, med hjälp av ekonomiska, abstrakta teorier om tillväxt, som grundar sig på fel antaganden. Vi kan inte ta ut mer av naturen, än vi ger tillbaka. Enkelt, självklart, egentligen. Tar vi ut mer, än vad vi tillför slår naturen tillbaka, med all rätt. Vilket sker, i dag.

Man kan inte äta pengar. Vad är det människan vill bevisa, med sina ”smarta” tekniska uppfinningar, som förstör miljön? Att hon är korkad? Naturen kräver egentligen ingenting av oss, vi får bara vara. Men vi tar inte tillvara detta, ser inte detta, uppskattar inte detta. I stället har vi skapat ett prestationssamhälle, där man lever linjärt, med en ständig stress, som gör att vi inte kan se skogen för alla träd. Ser inte naturen, för alla prylar, all asfalt i vägen. Och allt ska gå att mäta, inbillar vi oss. Men naturen kan inte mätas. Den bara är.

Man kan välja att leva livet som en kapplöpning, eller som en slingrande resa. Springer du, är risken stor att du missar själva livet. Vågar du inte, se dig omkring? Intellektet har blivit större än hjärtat, det blir en obalans. Människan som härskare över naturen. En ständig otillfredsställelse, rastlöshet, oro. Man kan alltid ta ut mer, pressa ut mer, skövla, tygla, effektivisera, mekanisera. Göra naturen ”själlös” och till ett offer, för våra nycker. Girigheten, för med sig detta. För det är som ett slags beroende, med ett behov som ständigt måste stillas och en drogberoende ser inte klart.

I grunden ligger ett förakt för sig själv. Att man inte duger som man är. Du duger som du är. Det säger naturen till oss, hela tiden. Om du lyssnar.

Språk i jobbannons

Jag hakar upp mig på meningar i platsannonser, blir så trött.

ett brett kontaktnät inom forskarvärlden är ett krav.
Rätt person är social med god förmåga att hantera externa kontakter

Detta står i en platsannons för ett arbete på Kemikalieinspektionen. Det står att de vill att man ska kunna ditt och datt, fakta och ha den och den examina. Hittills är jag med, det är ju ett faktabaserat arbete med tillståndsprövningar. Men detta att det är ett krav att man har ”ett brett kontaktnät inom forskarvärlden”. Vad menar man med det? Det är oklart, otydligt, enligt mitt sätt att se. Att man kan ringa en professor mitt i natten, att man är gift med en, att man fikar med en grupp doktorander en gång i månaden som man forskade tillsammans med? Om man är ovän med någon, man är faktiskt inte sams med alla, men man är vän med fler än man är ovän med, kan man hoppas.

Det låter så neutralt och blodfattigt detta, att ha ett brett kontaktnät. Jag gillar det inte. Det är som att livet, liksom kommer på undantag, framför ett sk extrovert arbetsliv, där man ska ha breda kontaktnät, oavsett om man har något gemensamt med personer eller inte -som en robot.

Einstein och Bohr, de träffades på något vetenskapligt möte. Var väldigt osams under vissa tider. De hade olika uppfattningar om atomens uppbyggnad. De var engagerade för att inte säga passionerade –inte något kallt, neutralt ”Jag har ett brett kontaktnät”. Fånigt, så det förslår.