Öppet-stängt

Caféet jag sitter på har en öppen, ljus, luftfylld arkitektur och stämning. Högt i tak, fönster från golv till tak i två väderstreck, som tar in vårsolen från den klarblå himlen utanför. Tända taklampor trots att det är dagtid. Många bord med sittplatser omkring, och utrymme mellan olika bord. Personalen är snabb och tillmötesgående. De verkar lite som (extra)mammor och (extra)pappor några av dem; där de står tryggt rotade i marken och känner igen sina kunder, och bryr sig om dem.

Trots den öppna, ljusa arkitekturen med en genomströmning av luft (ventilation) satt mannen som i en egen bubbla, i ett "mentalt fängelse". Han satt med sin laptop, hörlurar och tidningar. Han drack kaffe och vatten. Han såg ut som att han skulle lösa alla samhällets problem. Genom att läsa information från papper eller dator, och sedan tänka, tänka, tänka. Inget fel med det, tvärtom. Men, han såg ut som att han tänkte runt och runt, i samma banor. Som att han kört fast. Då är det rätt meningslöst. Han kom inte framåt.
Han hade "stängt ute" världen, trots att han satt ute, på ett öppet café. Han vågade inte ta ett steg.

Utanför fönstret satt en ung kvinna på en parkbänk och sträckte skönt ut sina ben. Hennes ansikte log, där hon satt riktad med sin kropp mot vårsolen, medan hon emellanåt tittade till sin barnvagn med bebis, hon hade framför sig.