Snett

Om du skövlar naturen, får du pengar.
Är du aktsam om naturen, får du inga pengar.

Det här kapitalistiska systemet. Tillväxttanken, gör mig tokig. Vi är en del av naturen. Vi kan inte sätta oss över den, med hjälp av ekonomiska, abstrakta teorier om tillväxt, som grundar sig på fel antaganden. Vi kan inte ta ut mer av naturen, än vi ger tillbaka. Enkelt, självklart, egentligen. Tar vi ut mer, än vad vi tillför slår naturen tillbaka, med all rätt. Vilket sker, i dag.

Man kan inte äta pengar. Vad är det människan vill bevisa, med sina ”smarta” tekniska uppfinningar, som förstör miljön? Att hon är korkad? Naturen kräver egentligen ingenting av oss, vi får bara vara. Men vi tar inte tillvara detta, ser inte detta, uppskattar inte detta. I stället har vi skapat ett prestationssamhälle, där man lever linjärt, med en ständig stress, som gör att vi inte kan se skogen för alla träd. Ser inte naturen, för alla prylar, all asfalt i vägen. Och allt ska gå att mäta, inbillar vi oss. Men naturen kan inte mätas. Den bara är.

Man kan välja att leva livet som en kapplöpning, eller som en slingrande resa. Springer du, är risken stor att du missar själva livet. Vågar du inte, se dig omkring? Intellektet har blivit större än hjärtat, det blir en obalans. Människan som härskare över naturen. En ständig otillfredsställelse, rastlöshet, oro. Man kan alltid ta ut mer, pressa ut mer, skövla, tygla, effektivisera, mekanisera. Göra naturen ”själlös” och till ett offer, för våra nycker. Girigheten, för med sig detta. För det är som ett slags beroende, med ett behov som ständigt måste stillas och en drogberoende ser inte klart.

I grunden ligger ett förakt för sig själv. Att man inte duger som man är. Du duger som du är. Det säger naturen till oss, hela tiden. Om du lyssnar.