Ormet kryper

Står hänfört och tittar på ett blommande sälgträd. Solen gassar. Det vimlar av insekter och kryp på hängena. Ser några rödmyror som kryper i hänget. Humlor som surrar omkring. Och så fjärilar. Citronfjärilar med sina små runda fläckar. En sorgmantel som sitter i hopkrupen på en gren på ett lustigt sätt. Nässelfjäril. Och en liten, vacker fjäril, vit och brunorange, vad den nu heter. Hör ett prasslande. Tar kort på hängena med fjärilar. Fåglar som kvittrar. Vad var det förresten som prasslade, kanske jag ska titta efter. Tittar under trädet, ser ingenting. Var det ett djur.
Sedan ser jag på den stora klippan som är framför, en orm. Aha… Min puls stiger. Jag är stilla. Den smala ormen ringlar sig. Den är blågrön och svartmönstrad. Är det en snok? Jag står kvar och tittar en stund. Det kan vara bra att se fienden i vitögat. Och som en drömtolkerska sa, att ormen använd på rätt sätt, kan fungera som medicin, ett motgift. Och det tror jag att det ligger något i. Det här är verkligheten. Man kan aldrig slå sig till ro, riktigt.
Till slut ringlar sig ormen ned i ett pyttelitet hål i marken. Jag ryser. Aldrig att jag skulle kunna se detta smala hål, att en orm kan få plats i det. Och när jag tänker efter kan ormen vara under mig, var jag än går. Utan att jag vet det. Det gäller att kunna vara beredd på faror, och att kunna handskas med dem. Resten av dagen tänker jag på alla djur, vad det är för regler som gäller. Det är faror som lurar hela tiden, för dem. En småfågel som flyger över ett öppet fält. Rovfåglar kan finnas, redo att slå till. Det är lätt hänt att man går ut i naturen, och tycker att åh, vad fint och fridfullt det är. Men det är en kamp, på liv och död, för alla varelser. Den pågår hela tiden. Jag har neutrala färger på mig, vill kunna smälta in i omgivningen.