Infotak

INFOTAK –Var går din gräns?
Ser den gamle mannen vid Hornstull på perrongen i t-banan. Han har grått hår, underbett, stora ögon. Han sätter sig på bänken bredvid mig. Han blundar med ögonen. Och så tittar han i bland, några sekunder, för att sedan sluta ögonen igen. Likt en katt, som ligger och spinner. En axelväska på ryggen. Han går upp i god tid när tåget kommer. Cool man, jag gillar honom. Jag tänker att är man 80 år, som han kanske är, då är det inte konstigt att man är mätt på intryck, här i världen. Han har varit med om en hel del. Han behöver inte så mycket intryck längre, och han söker inte heller efter det.
Desto konstigare är det när folk i min egen ålder, 30 årsåldern börjar bli trötta, såtillvida att man inte orkar med mer intryck. Informationsstress, kallas det. Eller hjärnstress. Infotaket är nått. Och som någon sa att man kan få lika mycket information under en dag som en människa för hundra år sedan fick under ett helt liv. Dessutom ”kastas” informationen många gånger på oss, rätt i ansiktet. Rätt ohövligt. Reklam, gratistidningar, broschyrer, här ta en, läs det här på nätet…bla bla.
Mitt infotak har sänkts med åren, verkar det som. Säkert inget ovanligt. I bland kan jag nästan bli glad, efter att ha öppnat en tidning och upptäckt att där inte var något att läsa inuti. Min hjärna orkar inte med obegränsat med information. Samma sak med tv, en onsdagskväll. Jag blir glad över att det finns ett entimmesprogram som kan vara bra. Sedan är det ingenting mer, som lockar mig. Skönt, då kan jag göra annat.
Mitt sinne blir stressat av alla människor –som tar in information –en massa –utan att reflektera över den. Som kompisar som har läst alla böcker, och när jag sedan frågar något om innehållet i boken. Då kommer de inte ihåg. Det var någon psykologibok, men de kommer inte ihåg ett jota.
På samma sätt som kor idisslar, de tuggar och så upp och tugga igen och till sist sväljer de. På liknande sätt behöver vi människor processa all information vi fått i oss. Görs inte det, får i alla fall jag en känsla av otrygghet. En otrygghetskänsla. Hur många barn känner det i dag? Många, tror jag. Den psykologiska ohälsan bland unga verkar vara stor, de äter tom piller för att dämpa sin ångest.
När informationsmängden har ökat lavinartat, och den växer också. Den blir knappast mindre. Vi är som försökskaniner i en ny era, informationsåldern. Vi vet inte alltid hur vi ska förhålla oss till den, informationen alltså. Då innebär det, tror jag, att vi måste lära oss att sovra, och framförallt att sätta STOPP. Nej, jag kan inte ta in mer bilder från någon katastrof på nyheterna. Nej, jag kan inte läsa alla människors självbiografier och romaner. Nej, jag orkar inte med att sätta mig in i ett nytt dataprogram, som byts om ett år igen.
Kanhända låter det som att jag vill gå tillbaka till stenåldern. Tja, i bland så…