Fragmentisering av tiden

På bussen till Stockholm. En lång resa. Ett vackert landskap utanför fönstret. Någon timme innan vi börjar närma oss Södertälje, börjar en mamma i ett säte en bit från mig, att ringa i mobilen, alternativt att den ringer. Jag blir lätt irriterad av mobilprat, och tar ett djupt andetag. Mamman talar på ett lugnt och trevligt sätt. Ändå, jag blir irriterad. Säg att hon ringer en fyra, fem samtal den sista timmen. Bussen kanske är lite försenad, jag ska fråga busschauffören, ja bussen är tio minuter försenad etc. Bussen kommer en kvart senare än det var tänkt. Hennes familj står och väntar. Jag kan inte annat än tänka att om hennes familj får stå och vänta en femton minuter på stationen i den varma kvällen, det är väl inte hela världen. De kanske möter någon jättetrevlig människa där, eller ser något roligt. Varför kan man inte låta livet ha sin gång? När mamman ringer så ofta, blir det att hon ”styckar upp” tiden. Dels för henne själv och sina nära, och dels för sina medpassagerare som tvingas lyssna till detta mobilprat. Tiden fragmentiseras. Hon kanske bryr sig om sina medmänniskor, men frågan är ändå om hon inte är ett kontrollfreak.
Fast det är klart, jag vet ingenting om historien bakom. Kanske man måste kontrollera allting, nuförtiden? Vad vet jag.