Tina upp -USA
Jag har varit ensam, osäker, blyg under stora delar av mitt liv. Därmed inte sagt att jag inte varit modig, för det har jag varit.
Jag kommer i håg när jag var och pluggade på college i USA (Upsala College, i East Orange i New Jersey) 1993-94. Jag gick på mina klasser och pratade med andra utbytesstudenter, och växlade några ord med min roommate, som nästan aldrig var där (hon brukade bo hos någon släkting inne i N.Y). De andra tjejerna som bodde i min korridor hälsade jag väl på, och såg dem på väg in/ut ur byggnaden, men inte mycket mer.
Så var det ett gräl, kommer jag i håg mellan två tjejer som bodde i samma rum, i rummet mittemot i korridoren. Det var höga röster. Jag stod med öronen mot dörren, och blev lite orolig. Vad är det som händer? Hur ska detta sluta?
Ena tjejen var svart och var från Haiti, den andra tjejen tror jag var från Vietnam. Väldigt olika som personer, av det lilla jag sett. Det slutade väl med att de bytte rum, ja, det var tjejen från Vietnam som fick ta ett annat rum.
Sedan flyttade en smal svart tjej från Etiopien in, med den storvuxna tjejen från Haiti. De var rätt kul. De var avslappnat roliga, pratade med varandra i ett, när de var i samma rum. De gjorde roliga frisyrer med borstar och locktänger, med sina hår. Jag var väl inne där, och mitt blonda, rätt raka hår kunde man väl borsta och fläta, inte så mycket mer.
En sak som jag kommer i håg är att tjejen från Haiti, sa efter att jag börjat heja och söka kontakt med dem mer "I thought you were a girl that didn´t talk."
Vaa? Trodde hon att jag var stum, eller? Eller en tråkig typ, som bara ville plugga?
Hursom kommer jag i håg att vi på slutet av terminen, hade ett kul umgänge någon helg, då vi tog dagen som den kom. Vi lyssnade på rapmusik tror jag, från en bandspelare och gick omkring på Campus, där det inte fanns så mycket att göra, vi skrattade/skämtade/sprang omkring/dansade. Hey yo! What´s up?
Även kommer jag i håg en kommentar som en rysk kille sa till mig. Vi gick i samma filosofiklass, och på rasten i matsalen, brukade vi någon gång diskutera filosofi. Då sa han "Camilla, why don´t you talk in class?" Han tyckte att jag hade många intressanta synpunkter och kunde tänka högt och långt, på tvären och på bredden. Men, som sagt i klassrummet vågade jag inte säga någonting. Jag kunde säga några ord, som svar på någon fråga, men inte några långa utläggningar om mina egna tankar.
Jag satt och var ömsom rädd, och ömsom njöt i filosofiklassen med en lesbisk?, manhaftig, öppensinnad och varm filosofifröken, och några rätt begåvade killar, och så jag, enda tjejen. En kille från Japan som sa helt fantastiska saker, om samhälle/fiosofi, han uttryckte sig så enkelt och vackert. Han blev jag lite förälskad i. Så jag satt på filosofilektionerna och var ömsom rädd, "pirrig" och tyckte att det var spännande. Det var som att allt kunde hända, där på den där lektionen någon gång i veckan. Inte fysiskt, kanske men tankemässigt -då det var en öppen och sökande atmosfär i klassrummet.
Jag var rätt pluggig, under mitt läsår. Och sedan var det lite kulturutflykter; med konserter/opera/isshow etc.
Jag tror att det som jag gillade mest, att lyssna på pop/rap/r´n b och röra sig till den musiken, det var mer något jag gjorde i mellanrummen.
På någon skolfest kommer jag i håg att jag blev helt upprymd av att se en del svarta killar som gjorde sådana där spinns på golvet. Wow här finns det liv, här finns det puls!
Det satte mer spår i mig, i min kropp -än de flesta skollektioner, som förvisso hade superba lärare, men det blir ändå "instängt". Eller flera av kulturevanemangen jag var på, på institutionsteatrar/operor.
Det är inget som är rätt eller fel, vad gäller smak.
Men, jag kände att jag kunde slappna av, vara mig själv i umgänget med de här korridorskompisarna. Och, det upptäcker man i slutet av skolåret, av en slump, det är rätt typiskt.
Och min musik/danssmak är ofta att jag gillar snabbt tempo/hög energi/puls/värme/känsla.
Jag tog pianolektioner i klassisk musik, när jag var på College. Det gick bra, en stunds avslappning/meditation, ett andrum, och även lite romantiskt, kan jag tycka.
Samtidigt har jag en tendens att bli för "sträng" mot mig själv och introvert, och då är kanske klassisk musik inte min grej, egentligen. Även om det förstås finns klassisk musik med staccato, känsla etc. Schoubert är en av mina favoriter.
Jag kommer i håg när jag var och pluggade på college i USA (Upsala College, i East Orange i New Jersey) 1993-94. Jag gick på mina klasser och pratade med andra utbytesstudenter, och växlade några ord med min roommate, som nästan aldrig var där (hon brukade bo hos någon släkting inne i N.Y). De andra tjejerna som bodde i min korridor hälsade jag väl på, och såg dem på väg in/ut ur byggnaden, men inte mycket mer.
Så var det ett gräl, kommer jag i håg mellan två tjejer som bodde i samma rum, i rummet mittemot i korridoren. Det var höga röster. Jag stod med öronen mot dörren, och blev lite orolig. Vad är det som händer? Hur ska detta sluta?
Ena tjejen var svart och var från Haiti, den andra tjejen tror jag var från Vietnam. Väldigt olika som personer, av det lilla jag sett. Det slutade väl med att de bytte rum, ja, det var tjejen från Vietnam som fick ta ett annat rum.
Sedan flyttade en smal svart tjej från Etiopien in, med den storvuxna tjejen från Haiti. De var rätt kul. De var avslappnat roliga, pratade med varandra i ett, när de var i samma rum. De gjorde roliga frisyrer med borstar och locktänger, med sina hår. Jag var väl inne där, och mitt blonda, rätt raka hår kunde man väl borsta och fläta, inte så mycket mer.
En sak som jag kommer i håg är att tjejen från Haiti, sa efter att jag börjat heja och söka kontakt med dem mer "I thought you were a girl that didn´t talk."
Vaa? Trodde hon att jag var stum, eller? Eller en tråkig typ, som bara ville plugga?
Hursom kommer jag i håg att vi på slutet av terminen, hade ett kul umgänge någon helg, då vi tog dagen som den kom. Vi lyssnade på rapmusik tror jag, från en bandspelare och gick omkring på Campus, där det inte fanns så mycket att göra, vi skrattade/skämtade/sprang omkring/dansade. Hey yo! What´s up?
Även kommer jag i håg en kommentar som en rysk kille sa till mig. Vi gick i samma filosofiklass, och på rasten i matsalen, brukade vi någon gång diskutera filosofi. Då sa han "Camilla, why don´t you talk in class?" Han tyckte att jag hade många intressanta synpunkter och kunde tänka högt och långt, på tvären och på bredden. Men, som sagt i klassrummet vågade jag inte säga någonting. Jag kunde säga några ord, som svar på någon fråga, men inte några långa utläggningar om mina egna tankar.
Jag satt och var ömsom rädd, och ömsom njöt i filosofiklassen med en lesbisk?, manhaftig, öppensinnad och varm filosofifröken, och några rätt begåvade killar, och så jag, enda tjejen. En kille från Japan som sa helt fantastiska saker, om samhälle/fiosofi, han uttryckte sig så enkelt och vackert. Han blev jag lite förälskad i. Så jag satt på filosofilektionerna och var ömsom rädd, "pirrig" och tyckte att det var spännande. Det var som att allt kunde hända, där på den där lektionen någon gång i veckan. Inte fysiskt, kanske men tankemässigt -då det var en öppen och sökande atmosfär i klassrummet.
Jag var rätt pluggig, under mitt läsår. Och sedan var det lite kulturutflykter; med konserter/opera/isshow etc.
Jag tror att det som jag gillade mest, att lyssna på pop/rap/r´n b och röra sig till den musiken, det var mer något jag gjorde i mellanrummen.
På någon skolfest kommer jag i håg att jag blev helt upprymd av att se en del svarta killar som gjorde sådana där spinns på golvet. Wow här finns det liv, här finns det puls!
Det satte mer spår i mig, i min kropp -än de flesta skollektioner, som förvisso hade superba lärare, men det blir ändå "instängt". Eller flera av kulturevanemangen jag var på, på institutionsteatrar/operor.
Det är inget som är rätt eller fel, vad gäller smak.
Men, jag kände att jag kunde slappna av, vara mig själv i umgänget med de här korridorskompisarna. Och, det upptäcker man i slutet av skolåret, av en slump, det är rätt typiskt.
Och min musik/danssmak är ofta att jag gillar snabbt tempo/hög energi/puls/värme/känsla.
Jag tog pianolektioner i klassisk musik, när jag var på College. Det gick bra, en stunds avslappning/meditation, ett andrum, och även lite romantiskt, kan jag tycka.
Samtidigt har jag en tendens att bli för "sträng" mot mig själv och introvert, och då är kanske klassisk musik inte min grej, egentligen. Även om det förstås finns klassisk musik med staccato, känsla etc. Schoubert är en av mina favoriter.
posted by Camilla at 9:32 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home