Narcissism

I bland får jag lust att skrika åt vissa sk mediapersonligheter; programledare i tv, tvjournalister, tyckare i soffor tex. Ta i tu med ditt trauma, din narcissism. Detta att du vill bli sedd inte av tio, utan av miljoner människor, helst. Hur mycket ska krävas för att du ska känna dig bekräftad?
Stäng in dig, måla, gå i terapi! Gör någonting. Någonting annat än att posera och smila i rutan. För jag tror inte att det hjälper dig. Knappast din narcissism, i alla fall. Snarare tvärtom, det stjälper. Det får dig att komma ännu längre från, den du är/var. (Att komma till bukt med narcissism är inget man gör på en vecka. Det kan ta år. Det sitter djupt.)
Det verkar finnas många i min generation, som inte blivit sedda av sina föräldrar. Säkert har inte föräldrarna till dessa barn, blivit sedda av sina föräldrar i sin tur. Men det vet jag inte så mycket om. Då jag inte brukar prata om sådana saker med äldre människor, inte ofta i alla fall.
Jag välkomnar fler människor i tv, som är där i första hand för att de har något att säga, berätta och inte för att bli bekräftade. Då kan det börja bli allvar, på riktigt. Now we are talking…
Särskilt vad gäller samhällsjournalistik finns det verkligen inte många värda namnet i svensk tv.