Kultur

Jag har alltid känt mig hemma i kulturer, miljöer -där man har mycket kroppsspråk. Det känns som att jag kan slappna av, och känna mig trygg, då. Bland människor som är kroppsmedvetna, läser av andra människors kroppsspråk blixtsnabbt, och uttrycker sina känslor, temperament ganska direkt.

Däremot har jag inte trivts bland människor som är trubbiga och förenklande/fördummande vad gäller kroppsspråk. Eller bland människor som är väldigt rationella, och knappt verkar ha några känslor överhuvudtaget.

Jag känner mig mer som nomad, än tex. bofast. Om jag ska vara sann mot min natur och kropp. Jag kan vara ganska flyktig, men även jag behöver fast mark under fötterna att landa på. Enligt ayurveda är det här en viss kroppstyp, vad jag förstår.

Det handlar förstås inte om vad som är bra eller dåligt, vad som är bra för en människa kan vara dåligt för en annan. Det gäller att hitta det som just du mår bra av. Att man är sann mot sin natur, annars är det ju inte så stor mening.

Av djuren kan vi lära mycket om kroppen, ja vi är ju släkt med djuren. Det är kul när man gör gympa eller yoga, och går in i ett djurs kroppsspråk, tex en björns eller en grodas. Man märker att man har det inom sig, en slags instinkt, ja våra gener skiljer sig ju inte så mycket åt.

Sedan har jag i bland hajat till, tittat till extra när jag sett några personer tex. i Sverige, stå och gestikulera i hop på gatan eller i tunnelbanan. Vad kul kroppsspråk de har, och vad mycket miner de använder! Sedan har jag fattat att de var döva personer som använder teckenspråk.
Inte sällan har jag tyckt att de verkar ha roligare konversationer än många andra. Mer levande, i alla fall. De blir ju tvungna att vara extra uppmärksamma på den de talar med, och uttrycka sig klart och distinkt med kroppen.

Urbefolkningar brukar ju också ha ett mer utvecklat kroppsspråk. Jag får intrycket att de ser varandra mer, då de inte har en massa skygglappar. De kan se själen, i allt levande.
Det tycker jag är vackert.